Tänker tillbaka på så mycket olika saker,som jag saknar så mycket.

Allt var bättre förr..jag saknar dom där spontana grejerna,

som några saknade människor som inte andas samma luft som vi,

även sådana människor kontakten försvann ut i intet..

Jag känner mig som tusen bitar,tankarna är överallt.

Kan inte beskriva denna känsla.

Jag saknar då,förr.

Jag kan irritera mig på olika saker men framförallt när någon klagar eller jiddrar om saker dom själva gör eller inte ha något med att göra alls.

Växte upp med ett ordspråk som sa att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad,vad är då detta?

Ska man inte sopa utanför sin egen dörr innan man ger sig ut i världen och gör exakt samma sak/saker? Varför klaga och hålla på när många inte är bättre själva? Det kan irretera mig till tusen! Det finns inte många personer som tänker först och gör sedan utan precis tvärtom.

Som vuxna människor ska man kunna föra ett samtal,kunna heja på "bekanta" och tugga i sig det man har fel i.

Det här är sandlåde nivå inget annat!